Hur har du det? Det var så längesen vi sågs.
Jag har tänkt mycket på dig, jag hoppas du har tänkt på mig också. Jag har saknat dig.
Vi är så frånkopplade varandra nu, har du märkt det? Jag undrar vad det kommer göra med oss när det här är över.

Jag ville bara skriva och säga att jag tittar ut på samma värld som du från mitt fönster. Jag är så rädd för allt jag ser där utanför. Den eviga sommaren som nu övergått i ett varmt vintermörker, viruset som snart varit i varje hem - det blir bara för mycket ibland. Är du också rädd? Jag önskar du var här så vi kunde prata om det. Jag önskar att min oro och sorg var vår oro och sorg. Då hade jag kanske kunnat stå ut.

Kommer du ihåg hur vi skrattade och sa, att det vi har tillsammans är det enda friska i den här sjuka världen? Inget känns mer sant än det just nu. Om jag ska vara isolerad på det här sättet så vill jag komma ut till en friskare värld, inte till den som orsakat all vår olycka. Håller du inte med? Men hur ska något någonsin kunna förändras om vi fortsätter vara separerade från varandra?

Dom säger att det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, men tänk om vi släppte taget. Tänk vad vi skulle kunna göra med våra lediga händer då.

Jag vill att du ska veta att jag behöver dig mer än allt annat just nu. Ilskan över världens tillstånd brinner mer och mer i mig för varje dag, men den brinner till ingen nytta här i min ensamhet. På kvällarna framför skärmen, när maktlösheten kommer över mig, då tänker jag på dig. Att du är mitt enda hopp, att mitt enda vapen är du. Vi är det enda vapnet som fungerar.
Men just nu är mina lediga händer bara tomma utan dig.

I väntan på en annan undergång,
en annan vinter

och en annan evig sommar