Det är inte våra händer.

Samförståndet. Som en sekt ser på saker. Som när en cirkel sluts. Så som solen smeker swishiga tyger som swishar sida vid sida. Som en symfoni av samstämmighet.
Som livets självklarhet.

Så kommer det för alltid fortsätta.

Frustrerad. För vad skulle vi göra för att försvara oss? Vi har ju förmågan men inte förtroendet. Förstå att vi har förstått; festen är över för oss. Fastän vi ville få ett slut innan det var försent.

Fy fan.